Jag står lutat mot en bänk och röker utanför stationen i liljeholmen och väntar på en kompis som jag ska dra och träna med.
Vid en bänk några meter bort står en annan snubbe som också röker.
När jag rökt klart fimpar jag ciggen..några sekunder senare gör han de med och börjar gå mot mig.
Jag börjar desperat stirra rakt ut i ingenstans och önskar att han inte ska komma fram och börja prata med mig, men självklart gör han de (de är ju en kille från sthlm vi snackar om)

Han- Hej.
Jag- mm hej (försöker låta ointresserad va att prata, då borde han ju fatta, MEN NEJ!)
Han- Vart bor du?
Jag kollar på han med en blick och rynkar på ögonen.
Jag- Inte här!!
Han- telefonplan?
Jag- Nej!!
Han- Vart?
Jag- de spelar ingen roll.
Man kan ju tro att killen skulle ge sig där, MEN NEJ!
Han- Väntar du på någon?
Jag- Ja, är inte de uppenbart?
Han- En kille eller tjej?
Jag- En kille!

En lååång stund av tystnad uppstår, nästan så de blir pinsamt ni vet.
Han- Men du gråter ju? Varför gråter du?
Jag- Nej jag gråter inte! Mina ögon rinner för att de är kallt ute!

Han fortsätter tjata om att jag gråter och jag fortsätter förklara varför mina ögon rinner.

Han- Ja men låna min jacka då, här jag tar av mig den nu så låna den så du blir varm.
Jag- Nej! Behöver inte din jacka, min kompis kommer när som helst.
Han- Kan jag få ditt nummer?
Jag- Absolut inte!
Han- Din msn då?
Jag- Nej, äger ingen dator! Sen springer jag fort som fan bort till min kompis som kommer gåendes!

Alltså, jag gillar inte att vara otrevlig mot folk, är inte uppfostrad så. Men ibland finns de fan gränser.
Mamma, du borde lärt mig att vara mer otrevlig.

Så, har iaf tränat idag.
Är heeelt slut, kommer ju ha nice träningsvärk imorgon garanterat.

Dags att sova.
Vänta på mig i drömmarnas land, kommer innom 5 min.