Falskhet föds ofta ur feghet, feghet i att inte våga stå för vad man tycker.

Om ¨någon har ett problem med mig så vill jag ju hellre veta det, än att gå omkring i tron av att det inte är något problem mellan oss.
Om jag har gjort ett misstag och sedan bett om ursäkt för det och ursäkten har blivit godtagen så antar jag ju att allt är lungt, inte fan är det okay för den andra personen att gå omkring och snacka skit om mig till andra då, bara för att jag gjorde det där misstaget en gång.
Har jag blivit förlåten för det så ska man fan släppa det och gå vidare.
Tyckte personen inte att det var okay att jag gjorde det "misstaget" så ska den fan säga det på en gång: Nej tessie det var inte okay, det är inte okay mellan oss nu!"
Då hade jag iaf vetat att personen var sur på mig.
Men nu trodde jag att allt var lungt, ändå får jag veta att personen inte tycker om mig och snackar skit om mig.
Då kan personen fan stå för det också!!
Sån jävla feghet.

Jag behöver inte vara omtyckt av alla, fan jag tycker själv inte om alla.
Men tycker någon inte om mig så kan den fan stå för det, så behöver inte jag gå omkring och vara trevlig mot den personen. Fan försvarade till och med han när en annan snackade skit om honom, för jag försvarar mina vänner när folk snackar och själva inte känner dom.
Men vafan ska jag försvara en person för som inte ens tycker om mig och som snackar bakom min rygg?
Det är inte okay!

Jag har alltid gillat den här personen, har anset att det varit en av det skönaste människorna jag känner.
En så grymt rolig människa.
Men nu, nu finns han inte mer, inte i min värld iaf.

Så jävla falsk, och så jävla feg.